Om självständighet inom politiken.Om jag förstått det rätt så tillhör Mathias Sundin en av Fanzinets läsare och hans förehavanden inom den lokala (och i någon mån riks-) politiken skymtar ju fram då och då. Denne Mathias Sundin har, som riksdagskandidat för folkpartiet, en hemsida/blogg, länkadress: http://sundinmathias.blogspot.com/, som har rubriken Orädd och självständig. Därför är det inte så konstigt att han den 24 jan har en text med rubriken: "Svår balans att vara självständig", där han med instämmande citerar och resonerar kring Widar Anderssons tankar i ämnet. Mathias ståndpunkt är att det inte är balans idag, utan att "makten för riksdagsledamöterna är för liten eftersom de aldrig någonsin kan tänka sig att rösta mot ett förslag från den egna regeringen. Ska man förändra det måste man gå före, en balansgång på slak lina." Jag vill ta ett exempel som belyser detta. De båda folkpartisterna och FRA-motståndarna Camilla Lindberg och Birgitta Ohlsson har visat en beundransvärd självständighet, dessutom med klar förankring i liberala värden, men idag förefaller de ha satts i något slags intern karantän. Partiledningen verkar inte vilja släppa fram dem, möjligen då i frågor där de inte misstänks kunna visa sin självständighet. Jag vill mena att detta är till skada för demokratin. Partiledningar, speciellt då för ett parti som, trots allt, ännu brukar beteckna sig som liberalt, borde våga ge utrymme för partiföreträdare som ifrågasätter partilinjen. Varför ska det behöva ses som uteslutet att någon av dessa två personer utses som EU-minister efter Cecilia Malmström? Varför vågar vi inte tro att Jan Björklund (och Fredrik Reinfeldt) skulle vilja släppa fram någon av dem, att de hellre vill tysta dem?
 Old Man Mose. |