Tekla genomgår en metamorfos


Jag hade så hög moral, var så laglydig, så allmänt lydig. Förändringen började efter det att jag i 40-årsåldern hade flyttat till en liten by långt från all ära och redlighet. Närmaste grannar var en inbiten socialdemokrat och en vänsterpartist, verkligt solidariska med det rådande samhället, trodde jag.
Det visade sig, att de hade en vacker brännvinsapparat stående i vår källare. Där framställdes tre flaskor brännvin till midsommar och lika många till jul, en och halv flaska per familj. Inte av ekonomiska skäl utan för att det var trevligt att med de bästa recepten frambringa något eget. Mannen i den familjen och mannen i min egen familj satt därnere i timmar och iakttog det stilla droppandet. Vi kvinnor lade in sillen som hörde till. Brännvinskryddorna kom från egen trädgård. Himmel, vad illa jag for första året! Så gör man bara inte, och tänk, om polisen.! Polisen var inget att vara rädd för, sas det. Den senaste polis som varit synlig i trakten hade fällts för omfattande försäljning av egna destillerade drycker. Polisstationen hade slagit igen för gott.
Andra året hade jag anammat denna bygds kultur. Litet husbehovsbränning var inget problem, om den sköttes väl. Huset vi bodde i hade en köksingång, som brukligt i gamla hus. Dörren till köksingången var av modernt snitt och passade sällsynt illa till såväl exteriör som interiör. Förklaringen var förre ägarens drullighet med apparaten. Den hade stått i köket och vid explosionen farit ut genom den stängda köksdörren. Det var hårt vinterväder och ingen tid att leta efter en dörr som passade huset.

Inget brännande för min del nu längre. Det hörde bara till kulturen där, inte en vana att ta med sig någon annanstans. Moralen och laglydigheten fick sig ändå en hälsosam törn. Numera anstränger jag mig inte alltför mycket, om laglydigheten ställer särskilda krav. Som att bilköra runt och runt och komma allt längre bort från målet istället för att försiktigt smyga fram femtio meter på otillåten genväg.
Eller som den gången, när jag hade behövt skaffa fram 40 kronor i växel för att lagligt parkera några timmar. Där fanns en rad lediga platser på en tomt till ett kontor. En skylt om att tillstånd krävdes, men ingen annan bevakning än att en lättretad vaktmästare höll med röda lappar med hot om anmälan, om ofoget fortsatte.
"Läser du inga skyltar?!" röt han och spände ögonen i mig, när jag kom för att hämta min bil. "Joo, men det var den billigaste felparkering, jag kunde hitta." svarade jag i vänlig ton. Visst ger en sådan inställning en hel del vuxenpoäng?

Det gäller att kunna tillåta sig själv sådana små överträdelser. Har man bara blivit av med sin egen inre lydighetsgräns, klarar man av att bli påkommen också, även om det skulle kosta några hundra en sällsynt gång. Inte heller behöver man svara på alla frågor, inte säga allt, ibland hellre blåljuga. Bara det man gör eller säger inte skadar någon, inte ger någon annan problem, inte gör någon ledsen eller besviken. Där går gränsen och den försvinner inte. Med den moralgränsen försvarar jag numera mitt sedeslösa leverne inför en väl vuxen son, som jag tyvärr har fostrat till den begränsande moral, som jag ännu led av under hans uppväxt.

moster.jpg

Moster Tekla